+1

 
Idag blev jag för första gången vän med en kompis barn på Facebook.
...
Är det ett tecken på att jag håller på att bli gammal? Eller har barnet i fråga bara väldigt unga föräldrar?

TIll mig för 15 år sedan eller till min dotter om 15 år

Du är bäst
precis som du är
vara bara hela lilla du

Om det finns någon som tycker att du borde vara annorlunda för att passa in
Lyssna inte på den
Den personen tycker nog så för att hen inte själv vet riktigt hur hen ska vara
Innerst inne tycker alla att du är fin precis som du är
Ändra inte på något
Gör inget som inte känns rätt
Och om du ändå skulle göra det så är det helt okej för mig
Kom till mig och berätta
Så hjälper jag dig
Ingenting kommer vara för dumt
Ingenting kommer få mig sluta älska dig
 
 
Herremingud, jag är gräsänka i kväll och körde därför på väl beprövat koncept; Icas fryspizza kombinerat med valfri film som bara jag vill se. I kväll föll valet på Linas kvällsbok, den fanns på TV4 Play och jag har velat se den jättelänge eventuellt har jag också redan sett den en gång för en väldans massa år sedan. Linas kvällsbok handlar om Lina som är 15 år och går sista året i 9:an och upplever allt det där som så många andra tjejer gör precis i den åldern.
 
Mitt mammahjärta går redan sönder när jag tänker på att min dotter en dag kommer bli 15 år med allt vad det innebär. Hur ska jag någonsin få henne att förstå att jag ju faktiskt FÖRSTÅR..
 
Jag vet precis att man inte tror det som 15-åring. Jag vet att man tänker att det är nya tider och på ett sätt är ingenting som det var förr. Men just nu när det inte var så värst längesedan jag själv var 15 vill jag passa på att säga att jag kommer FÖRSTÅ, jag lovar.
 
Jag vet hur det är att vara sådär osäker, när hela ens värde bedöms av dem med högst status i klassen. Jag vet hur det känns när gränserna känns helt ogenomträngliga. När den man är kär i har en annan status och därför kommer det "aldrig kunna bli ni". Jag vet hur det känns när kärleken ändå blir besvarad. Hur blixtar slår ner och magen pirrar och maten blir äcklig. Jag vet hur det är när allting måste vara hemligt.  Jag vet hur det känns när man gör saker som man egentligen inte får, kicken som uppstår när man tycker att man själv tar kommandot över sitt eget liv. Jag vet hur gärna, gärna man vill bli myndig och flytta hemifrån. Jag vet hur mysigt det är när hela familjen är hemma och allt är precis som vanligt. Jag vet hur det känns när man gör saker man egentligen inte vill. Hur liten man då blir i sina egna ögon och hur äcklad man blir av hela sig.
 
Och det är precis då jag vill vara en bra mamma. Det är precis då jag på rätt sätt vill kunna säga att jag förstår utan att för den sakens skull tillföra ännu mera skuld. Det är då jag hoppas att jag kommer ihåg att ta min lilla, stora dotter i famnen och krama henna hårt, hårt, hårt och viska: "Min älskade lilla prinsessa, jag finns här för dig, du kommer alltid, alltid vara det vackraste som finns."

Ursäkt #1

 
Ursäkt numero uno [till varför jag var tvungen att ta världens längsta bloggpaus] - Jag var gravid
 
Ganska tidigt på våren förra året blev det plötsligt omöjligt att åka med den tidiga bussen - jag var så sjukt morgontrött! Till och med för att vara mig. En vecka försov jag mig varje dag. Trots det var jag ändå så trött, så trött, så trött när jag kom hem. Jag vilade mig alltid lite innan eventuell träning eller annan aktivitet på kvällen så att jag skulle orka.
 
9 april höll jag plötsligt förklaringen på allting i min hand - en vit sticka som visade ett klart och tydligt plus. Jag var alltså gravid- Jag. Var. Gravid. GRAVID!!! 
 
När den första chocken lagt sig och övergått i sprittande glädje såg jag genast framför mig hur bloggen skulle förvandlas till en gravidblogg med magbilder på mig varje måndag och roliga listor med mina senaste cravings och galna idéer. Men till en början ville vi ju inte berätta för någon, när gjorde man det egentligen? I vecka 4? I vecka 8? Eller kanske i den omtalade vecka 12, då risken för missfall avtar väsentligt?
 
Ja, vi väntade väldigt länge faktiskt och lät inte ens våra familjer få veta någonting förrän det gått ganska lång tid. Vi bestämde att vi skulle berätta på Mors dag och det är det som det hintas om i det här inlägget. Det var ju naturligtvis det som var det bästa med hela den helgen. Då var jag i vecka 11 (trodde jag) och vi berättade för våra föräldrar och jag för min bror. Men Malin&Ola (som ju själva väntade en liten krabat om bara några månader) fick vi inte något bra tillfälle att berätta för och före det kunde jag ju inte precis blogga om det.
 
Det dröjde faktiskt ytterligare två veckor (!) innan lämligt tillfälle infann sig för att berätta för dem och då var jag i vecka 13. Det syntes fortfarande ingenting på mig och jag mådde hur bra som helst. Inte minsta lilla illamående och inga konstiga eller roliga cravings. Jag sprang Vårruset på rekordtid, gympade med en ny energi och kände hur lilla jag bar världen största hemlighet inom mig. Vi bestlöt att inte berätta för fler personer innan ultraljudet i v 18, ifall något skulle visa sig vara fel. Således inget gravidbloggande.
 
Allt eftersom veckorna gick växte magen. Vid den här tidpunkten förra året var det lite jobbigt med kläder. En kvinnlig kollega uppmärksammade hur jag plötsligt hade bytt stil. Jag som brukade ha tighta linnen hade plötsligt bara luftiga tröjor och tunikor, men hon sa inget. Tlll slut blev det ohållbart. I mitten på v 16 var jag tvungen att berätta på jobbet. Dels för att det inte kändes riktigt bra att bara jag visste att jag inte skulle jobba så länge till, dels för att alla skulle fått en chock när vi kom tillbaks efter semestern och jag skulle kommit där rund och gravid och ingen visste något. Jag hade dessutom valt att skjuta på min semester en vecka och skulle komma tillbaka efter alla andra.
 
 
 
Ultraljudet skedde fredagen 11 juli, min första semesterdag. Då fick vi för första gången se den lilla varelsen som låg i min mage. Först syntes ingenting. Sen dök hon bara upp. Där mitt framför oss låg hon och sprattlade och vinkade till oss och hennes lilla hjärta slog precis som det skulle!
 
En väldigt lättad och rödgråten Leo tumlade ut från NÄL den förmiddagen. Vi ringde och sms:ade den fina bilden till våra familjer. Nu plötsligt gick det att förstå. Det var en bebis där inne. Den 5 december skulle vi bli mamma och pappa.
 
Nu. Nu kunde jag äntligen börja med mitt gravidbloggande. Jag skulle bara ha lite semester först. Det var ju hur fint väder som helst! Blogga, det kunde jag ju göra någon regnig dag. Dessutom blev vårat BF tillbakaflyttat så helt plötsligt var jag i v 19 och inte 18. Det kunde ju vara lämpligt att börja blogga i v 20, tänkte jag. I halvtid liksom. Men som sagt, det var ju också semester och toppensommar.
 
Forsättning följer...