Orkar inte, hör inte och känner ingen smak

Med andra ord: Jag är förkyld! Det är inte alls roligt. Även om jag de senaste veckorna umgåtts med alldeles för många som har varit förkylda så glömmer man ändå bort hur det känns när man åker på en rejäl förkylning. Man glömmer att man blir helt matt och att hjärnan slutar fungera, att man inte kan andas och inte känna smak. Då är det ganska roligt när man, efter att ha stulit typ tio servetter på Pressbyrån för att ha på bussen att snyta sig i, läser nämda kedjas pepp-budskap inne i servetten:

Du ser stark ut idag

Åh, tack! Jag som just skippat eftermiddagens lektion för att jag helt enkelt inte orkade vara kvar i skolan. Men servetten tyckte minsann att jag såg stark ut! Det var väl i och för sig ganska starkt att ta sig till skolan, eller dumt..?

Något som faktiskt verkligen borde betraktas som dumt är ju att köpa godis när man inte känner någon smak. Jag har gjort det två dagar i rad nu. Men trots att jag inte känner vad det smakar får jag ändå en slagt tillfredställelse av att känna konsistensen. Tror att hjärnan känner igen smakerna även om inte tungan kan känna dem. Igår gjorde vi till exempel god lasagne, eller ja jag tror den var god för det kändes så i munnen. Kunde ana att köttfärsen var alldeles lagom kryddad och att osten smält till perfekt konsistens. Man känner liksom mer hur maten smakar. Jucie smakar lite fränt och sticker runt i munnen, ost smakar lent och fett och nyponsoppa är mest varm och söt.  Intressant, men jag föredrar ändå de riktiga smakerna. Hoppas de kommer tillbaka snart!

Vektorn u...

Oj, här råkade jag hamna. Skulle egentligen gå och lägga mig. Men det var ju så längesedan jag bloggade. Har faktiskt varit riktigt duktig ihelgen; pluggat och gjort massa tråkiga saker som att tvätta och lägga in kläder i garderoben OCH jag har ändå sytt klart min tröja! Wow. Har inte tagit kort på den ännu, men snart så.

Vi har övningstenta på torsdag, det är därför jag har varit så duktig. Det kallas också dugga har jag lärt mig idag, undra varför? Hursom helst är det jätteläskigt. Hur ska man veta om man kan och förstår alla olika konstiga saker som determinanter och egenvektorer. Usch. En sak insåg jag i alla fall i igår eftermiddag - som jag nog borde ha förstått för länge sedan - och då blev plötsligt allt mycket lättare. För det är ju såhär i ett ON-system är ju basen alltid 1, alltså e1= e2=1. Och så har man en vektor u som är =x1e1 + x2e2. Då har jag funderat på oh, shit vad betyder x:en?? Men så helt plötsligt så förstod jag att de är helt vanliga tal, λ, koordinater för punkten u. Kanske 4 och 6 och 1 x 4 = 4. Osv... Alltså beskriver de inget annt än längden av ena basen till vektorn u. Smart! jag vet inte varför jag skulle skriva det här. Det var ju ganska fåntigt egentligen... Antagligen rättfrärdiga att jag bloggar nu istället för att sova.

Ja, just det. Godnatt!

Den 13 som inte var en fredag men som var otursdag i alla fall

Varje måndad den 13 brukar jag bli fjantig och oroa mig för om den dagen ska föra med sig extra otur. Just när det gäller talet 13 (och svartvinbärste - men det kan jag berätta om en annan gång) är jag nämligen otroligt skrockfull. Det är inte så konstigt. Det förföljer mig och ger mig verkligen otur, inte bara den 13 i månaden utan det kan föra med sig otur att ha exakt tretton kronor kvar i plånboken, sitta på plats 13 på bio, och så vidare. Jag tyckte bara för några dagar sedan att jag hade blivit bättre på det där, för om man försöker att inte tänka på det så brukar det gå bra.

Men redan igår började jag oroa mig, försökte slå bort tankarna och hitta på grejer som att det nog inte gäller just den här månaden, eftersom det typ är Alla hjärtans dag imorgon och det är en snäll dag, och andra jättekonstiga anledningar. Det började bra. Jag tror inte att det ska inträffa någon katastrof eller så men det känns liksom som att man inte riktigt har kontroll över situationen. Svårt att förklara. Ja, hela dagen gick. Vi hade visserligen en vikarie, istället för den andra braiga läraren som är i Sälen, som pratade vääldiigt låångsaamt men det var inte särskilt farligt.

Sedan när jag skulle börja ta mig hemåt cirka en timme senare än vad jag brukar började det. Jag kom till Centralen tio minuter försent  till ett  mycket bra tåg.  Så det blev till att vänta en halvtimme. Kollade tidtabellen igen och tyckte då att jag lika gärna kunde vänta tio extraminuter för att kunna åka tåg hem istället för buss, spelade ju ingen roll om jag kom hem 17.55 eller 18.00. Strosade runt och gick sedan mot tåget. Just när jag så gott som skulle kliva på tåget ropar de i högtalarna att det blivit fel och att tåget på spår 2 skulle gå till Jönköping och inte till Uddevalla, de skulle snart återkomma om vilket spår vårat tåg skulle inkomma på. Vänta igen. En ganska stror flock av människor som plötsligt blivit lite vilsna hade samlats framför skärmarna där de visar Ankommande/Avgående tåg på och där ställde jag mig också som det flockdjur jag är. Efter en stund ropade de ut att strax skulle tåget mot Stenugnsund och Uddevalla inkomma på spår... Just det 13! Flocken som hade växt ytterligare vandrade tillsammans mot det angivna spåret. Tåget kom och det hela verkade ganska okej, vi skulle bli ungefär en kvart försenade. Inte så farligt egentligen. Men man ska ju inte ropa hej, för i Stenungsund blev jag väckt ur min sköna sömn av konduktörskan som meddelade att vi skulle få vänta ytterligare en kvart i Stenungsund och sen fortsätta till i mitt fall Ljungskile.

18.45 var vi framme. Då ångrade jag verkligen att jag varit så dum och valt tåg framför buss när jag kunde varit hemma nästan en timme tidigare. Överhuvudtaget kunde jag skyndat mig lite mer från skolan och inte hamnat på den mest fullsmockade spårvagnen och därmed hunnit till 16.20-tåget. Sådan tur hade jag inte.
Så kan det va!