Den perfekta Lilla svarta

Vet inte hur många år jag varit på jakt efter den perfekta svarta klänningen. Den som är skön och bekväm men ändå snygg. Vardagsfin men ändå uppklädd med rätt accessoarer. Avslappnad men ändå ett plagg som framhäver ens bästa sidor. Ja, ni fattar...
Vid den här tiden för två år sedan hade jag just en sådan klänning i min ägo. Svart, trekvartsärmad omlottklänning i trikå. Helt perfekt! Hade den nästan varje dag. Jag hade ganska begränsad garderob vid den tiden... Höggravid som jag var.. Och klänningen hade jag lånat så den är dessvärre tillbakalämnad men som jag saknar den!

Det är inte så att jag inte har någon svårt klänning. Jag har flera stycken. En som har sjukt snygg halsringning men som är så tight att jag bara använder den som tröja. Under kofta. En som är näst intill helt perfekt men alldeles för kort så den går inte att ha till vardags. En som ser ut som en väldigt oversizead t-shirt vilket kan se ganska säckigt och tråkigt, jag ser lätt så rund ut om det inte går att se att jag har en ganska smal midja. Nej ... Ännu är jag inte nöjd. Jag får leta vidare. Kanske den här kandidaten som jag sprang på som hastigast på Lindex förut? Helt klart värd en provning.

Plötsligt händer det

 
 
Jag minns när jag var helt ny i branchen. Alltså på jobbet, i arbetslivet. I byggbranschen. Då var jag visserligen lite yngre än vad jag är nu men det är faktist försumbart i det här sammanhanget.
Då var jag alltid yngst, så mycket yngre än alla andra. Flickan. Tösen. Alla mina kollegor var tillräckligt gamla för att vara min pappa. Med råge. Och inget ont om dem. Jag kände mig väl omhändertagen och alla de där gubbarna har varit en fantastisk trygghet för mig under alla år. De här lärt mig allt jag kan.
 
Men jag minns att jag vissa dagar funderade på hur det hade varit med lite mer jämnåriga kollegor. Alltså fler än en. Skulle det bli någon skillnad? Så smånigom kommer det bli så, tänkte jag, någon gång kommer ju min generation att ta över.
 
En fredag 6 år senare sitter jag plötsligt här. Eftersom det är just fredag har "de gamle" valt att vara hemma. De är ganska gamla nu, så oftast jobbar de inte på fredagarna. Vi som är kvar är "ungdomarna". Okej, vi kanske inte klassas som ungdomar i resten av samhället... men i vår bransch är vi det. Det är nämligen ett hål där i mitten, de som är mellan 35 och 65, de jobbar inte med bygg.
 
Plöstligt sitter jag på en väldigt ungdomlig arbetsplats, idag är meddelåldern här 28,5... Så coolt på något sätt.
 
Och så mycket roligare!

Ursäkt #1

 
Ursäkt numero uno [till varför jag var tvungen att ta världens längsta bloggpaus] - Jag var gravid
 
Ganska tidigt på våren förra året blev det plötsligt omöjligt att åka med den tidiga bussen - jag var så sjukt morgontrött! Till och med för att vara mig. En vecka försov jag mig varje dag. Trots det var jag ändå så trött, så trött, så trött när jag kom hem. Jag vilade mig alltid lite innan eventuell träning eller annan aktivitet på kvällen så att jag skulle orka.
 
9 april höll jag plötsligt förklaringen på allting i min hand - en vit sticka som visade ett klart och tydligt plus. Jag var alltså gravid- Jag. Var. Gravid. GRAVID!!! 
 
När den första chocken lagt sig och övergått i sprittande glädje såg jag genast framför mig hur bloggen skulle förvandlas till en gravidblogg med magbilder på mig varje måndag och roliga listor med mina senaste cravings och galna idéer. Men till en början ville vi ju inte berätta för någon, när gjorde man det egentligen? I vecka 4? I vecka 8? Eller kanske i den omtalade vecka 12, då risken för missfall avtar väsentligt?
 
Ja, vi väntade väldigt länge faktiskt och lät inte ens våra familjer få veta någonting förrän det gått ganska lång tid. Vi bestämde att vi skulle berätta på Mors dag och det är det som det hintas om i det här inlägget. Det var ju naturligtvis det som var det bästa med hela den helgen. Då var jag i vecka 11 (trodde jag) och vi berättade för våra föräldrar och jag för min bror. Men Malin&Ola (som ju själva väntade en liten krabat om bara några månader) fick vi inte något bra tillfälle att berätta för och före det kunde jag ju inte precis blogga om det.
 
Det dröjde faktiskt ytterligare två veckor (!) innan lämligt tillfälle infann sig för att berätta för dem och då var jag i vecka 13. Det syntes fortfarande ingenting på mig och jag mådde hur bra som helst. Inte minsta lilla illamående och inga konstiga eller roliga cravings. Jag sprang Vårruset på rekordtid, gympade med en ny energi och kände hur lilla jag bar världen största hemlighet inom mig. Vi bestlöt att inte berätta för fler personer innan ultraljudet i v 18, ifall något skulle visa sig vara fel. Således inget gravidbloggande.
 
Allt eftersom veckorna gick växte magen. Vid den här tidpunkten förra året var det lite jobbigt med kläder. En kvinnlig kollega uppmärksammade hur jag plötsligt hade bytt stil. Jag som brukade ha tighta linnen hade plötsligt bara luftiga tröjor och tunikor, men hon sa inget. Tlll slut blev det ohållbart. I mitten på v 16 var jag tvungen att berätta på jobbet. Dels för att det inte kändes riktigt bra att bara jag visste att jag inte skulle jobba så länge till, dels för att alla skulle fått en chock när vi kom tillbaks efter semestern och jag skulle kommit där rund och gravid och ingen visste något. Jag hade dessutom valt att skjuta på min semester en vecka och skulle komma tillbaka efter alla andra.
 
 
 
Ultraljudet skedde fredagen 11 juli, min första semesterdag. Då fick vi för första gången se den lilla varelsen som låg i min mage. Först syntes ingenting. Sen dök hon bara upp. Där mitt framför oss låg hon och sprattlade och vinkade till oss och hennes lilla hjärta slog precis som det skulle!
 
En väldigt lättad och rödgråten Leo tumlade ut från NÄL den förmiddagen. Vi ringde och sms:ade den fina bilden till våra familjer. Nu plötsligt gick det att förstå. Det var en bebis där inne. Den 5 december skulle vi bli mamma och pappa.
 
Nu. Nu kunde jag äntligen börja med mitt gravidbloggande. Jag skulle bara ha lite semester först. Det var ju hur fint väder som helst! Blogga, det kunde jag ju göra någon regnig dag. Dessutom blev vårat BF tillbakaflyttat så helt plötsligt var jag i v 19 och inte 18. Det kunde ju vara lämpligt att börja blogga i v 20, tänkte jag. I halvtid liksom. Men som sagt, det var ju också semester och toppensommar.
 
Forsättning följer...