Om

Om jag hade ägt en bärbar dator konstant uppkopplad mot internet, så hade nog antalet blogginlägg i min smarta blogg stigit med 200%. Bara en liten reflektion. Jag hade garanterat skrivit ett - minst - varje dag när jag satt på bussen hem. Utmattad efter dagens strapatser brukar en hel massa tankar fara genom mitt huvud, djupa, fåniga, konstiga, smarta... Har säkert formulerat tjugo blogginlägg i huvudet som jag sedan glömt bort. Synd.

Septembers sista söndag

Förut: De två första avsnitten av Supernatural säsong 3. Fett bra serie! Jag har alltid gillat böcker, filmer och serier med övernaturligt tema.

Strax: LjungskileSK  - Djurgårdens IF. Det ska bli kul fast jag vågar inte tippa nåt resultat här... Det är ett roligt lag att ha sett och det lär bli mycket folk. Ja, för det är ju hemmamatch och då ska jag ju naturligtvis gå dit. :) Jag har inte lagt in en fotbollsbild där uppe vid titeln utan anledning.

Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts

Som jag redan har skrivit om en annan gång, så kan jag ibland ha lite svårt att umgås med vissa människor. Det handlar inte ens om huruvida jag tycker om dem eller inte, ibland känns det bara inte riktigt bra. Däremot tycker jag ju mer om människor som jag kan vara mig själv med. När jag inte behöver anstränga mig utan bara kan trivas i deras sällskap. Tyvärr händer det alldeles för sällan att jag träffar nya sådana människor. Men när det väl händer, när det verkligen "klickar" (ja och inte som i kungen&silvia "det-sa-bara-klick"-klickar förstås), så känns det nästan som om det vore meningen att jag skulle träffa den här personen. Lite fånigt, men det är sånt som jag tänker ibland när jag blir djup och filosofisk.

En sådan person är Simon, som nuförtiden är gift med min barndomsbästis. Det var väldigt lätt att lära känna honom när vi började i samma klass på naturbasåret. Alla andra i klassen trodde att vi känns varandra länge innan, och det var nästan så jag också trodde det ett tag. Dessutom så hade jag aldrig börjat på byggingenjörsprogrammet om det inte vore för Simon. Så ja, kanske var det meningen. En annan person är Han från Öland, som jag jobbade med i somras. Han var lätt att prata och umgås med, då kunde jag slappna av lite och vara mig själv. Och då märkte jag att det gick att vara mig själv även med tanterna och de andra på jobbet. Det blev verkligen mycket roligare att jobba då, annars är det inte säkert att jag hade stått ut.

Men. Även om vi nu ponerar att det är meningen att man ska träffa vissa människor, så är det ju inte alldeles säkert att man fattar att det är meningen. Den som vill att man ska mötas kanske försöker och försöker, medan man själv är helt inställd på en annan väg och inte känner sig ett dugg intresserad av den personen. Det går en tjej i min klass som jag typ aldrig pratar med. Har inget emot henne, har bara ingen anledning och jag umgås inte med någon av dem hon hänger med heller. Grejen är att vi läste matte tillsammans när jag läste matte på GU, pratade knappt med henne där heller. Någon vecka innan vi började på Chalmers drömde jag om henne, av alla människor liksom(!), att vi skulle söka till Idol tillsammans. Fatta jag blev förvånad sedan när hon stod där på Götaplatsen första skoldagen och skulle bli min klasskompis - igen. Tänk om det egentligen är meningen att hon och jag ska bli kompisar fast båda vägrar inse det. Det är också en lite rolig tanke, tycker jag. Vi kanske verkligen har missat något viktigt här, vi är ju inte ens kompisar på Facebook.

-

- Förresten Leo, fan vad snygg din blogg har blivit.
- Nämen äsch, tack, tack... :)