"Midvinternattens köld är hård..."

Dagens outfit:

Kofta - Cubus

Klänning/Tunika - Kaffe

Thights - Lindex

Kängor - Klädkammar fynd

 

För mer eller mindre exakt två år sedan satt jag på en spårvagn i Göteborg. Regnet strilade längs rutorna och utanför prövades diverse ljusslingors hållbarhet för vind och ännu mera regn. Det var ju fint att de lyste upp lite i mörkret men de bidrog knappast till någon magiskt julstämnig när hela stan bara var blöt, blöt och blöt. Men det är första advent snart, det är mysigt, det regnar alltid i Göteborg, försökte jag peppa mig själv.

 

I morse tog jag på mig kjol för att vara lite fin fredagen till ära. Hur dum får man bli? Tänkte jag lite senare när jag gick till bussen. Det är så kallt, så kallt här så den som aldrig upplevt en vinter på Västkusten kan inte förstå. För trots att termometern visar cirka -6 grader känns det som -20. Minst. Men jag skyller mig själv och är glad ändå.

 

För när det är så kallt och jag möter plogbilen varje morgon eftersom det har snöat igen, då känns det verkligen som advent. Torget i Uddevalla såg igår ut som något hämtat ur en saga när caféerna runt hade tänt upp sina ljusstakar och hängt upp granrisgirlanger med lampor i. Granen var på plats, fast utan lampor. Det är så mysigt! Jag blir så glad! Det här är verkligen en av mina absoluta favorittider på året!!

 

När jag slutar ska jag gå hem och hänga upp den fina advetnsstjärnan i köket och sätta fram ljusstakar och tända levande ljus. Längtar!

Högstadiet och orakade ben

I natt drömde jag så knäppt. Eller snarare i morse drömde jag en dröm som i sig inte alls var knäpp, utan väldigt realistiskt. Just det faktum att man ens kan drömma så, det är däremot helt knäppt.

 

Precis innan klockan ringde befann jag mig nämligen i ett omklädningsrum. Jag gick på högstadiet igen och vi skulle alldeles strax ha gympa. Alla var där. Alla tjejer i min högstadieklass var där och bytte om. De som jag fortfarande träffar ibland och hälsar på och de som jag nästan glömt bort att de finns.  Alla var där. Plus några till som gick på samma skola som mig på mellanstadiet.


Två av dem hade råkat ha med sig likadana t-shirts och folk skrattade åt det och sa att det var gulligt. Först höll jag på att vela med min sport-bh. Fick liksom inte tag på den, först blev det min vanliga, sedan min bikini-bh som jag hade på den här tiden. Till slut fick jag rätt och då gick den inte att knäppa. Jag gillade inte alls att behöva stå i bar överkropp så länge. Det var jättestressande, alla skulle se fettet som fanns på min mage. (Det här är kanske den konstigaste delen i drömmen för fett på magen hade jag verkligen inte och även om man var väldigt orolig i den åldern så var jag faktisk aldrig bekymrad över att vara tjock.)


På underkroppen hade jag mina vanliga blåa brasilienshorts som jag var så nöjd med. Ända tills jag upptäckte att – ve och fasa! – jag hade ju inte rakat benen! Orakade ben och shorts på högstadiet kunde väl inte bli mer fel. Paniken steg inombors. I drömmen var igen precis så osäker som man är i den åldern och det var väldigt läskigt.  Då kom en kille in i omklädningsrummet, alla hade redan bytt om så ingen brydde sig. Han var en av de coola killarna så när han kom in var jag tvungen att säga nåt:

-          No, jag har inte rakat benen! Sa jag. I´m so hot! Tillade jag lite ironiskt och vickade på höfterna.

För att visa att jag i alla fall tyckte att jag borde ha rakat benen. Inte typsikt mig att göra på högstadiet, det hade aldrig hänt, hade däremot kunnat göra det idag. Då skrattade killen åt mig och gick ut. Jag såg på Facebook att han blev pappa nyligen, jag antar att det var därför han fick en så framträdande roll i min dröm.


Nästa grej som hände var att en annan kille, Viktor, kom instormande. Han är kompis med den förste killen idag, men vi gick aldrig i samma klass på högstadiet. Han gapade och skrek och frågade varför inte Pontus var här. Pontus är min kompis nu, och har verkligen ingenting att göra med övriga personer i drömmen. Men just då var det tydligen viktigt för Viktor att ha tag i Pontus. Jag följde med Viktor ut i korridoren, fortfarande oroad över hur mina håriga ben skulle emottas. Sen vaknade jag.


Meningslös dröm, jag vet. Men. Det jag vill ha sagt är att det är läskigt hur hjärnan kan komma ihåg den där känslan av att vara så osäker på allt och alla. Just i det ögonblick jag märker att jag inte rakat benen OCH han den cool killen kommer in. Han har ju inte med det att göra, jag var aldrig kär eller intresserad av honom, ändå hade det varit katastrof om han hade sett mina orakade ben. Bara för att han var cool och jag inte så hade han sådan makt. Över mig och alla andra som också var ”töntar” så det gällde att hela tiden anpassa sig och följa deras regler och normer. Det var så. Fast nu i efterhand känns det ju helt absurt.

 

Skönt att det är längesedan nu. Skönt att jag, till skillnad från många andra, inte har några men från den här tiden, utan lyckades ta mig ur med äran och hälsan i behåll. Skönt att vi aldrig hade något tioårsjubileum som många andra högstadieskolor hade tidigare i höstas…