TIll mig för 15 år sedan eller till min dotter om 15 år

Du är bäst
precis som du är
vara bara hela lilla du

Om det finns någon som tycker att du borde vara annorlunda för att passa in
Lyssna inte på den
Den personen tycker nog så för att hen inte själv vet riktigt hur hen ska vara
Innerst inne tycker alla att du är fin precis som du är
Ändra inte på något
Gör inget som inte känns rätt
Och om du ändå skulle göra det så är det helt okej för mig
Kom till mig och berätta
Så hjälper jag dig
Ingenting kommer vara för dumt
Ingenting kommer få mig sluta älska dig
 
 
Herremingud, jag är gräsänka i kväll och körde därför på väl beprövat koncept; Icas fryspizza kombinerat med valfri film som bara jag vill se. I kväll föll valet på Linas kvällsbok, den fanns på TV4 Play och jag har velat se den jättelänge eventuellt har jag också redan sett den en gång för en väldans massa år sedan. Linas kvällsbok handlar om Lina som är 15 år och går sista året i 9:an och upplever allt det där som så många andra tjejer gör precis i den åldern.
 
Mitt mammahjärta går redan sönder när jag tänker på att min dotter en dag kommer bli 15 år med allt vad det innebär. Hur ska jag någonsin få henne att förstå att jag ju faktiskt FÖRSTÅR..
 
Jag vet precis att man inte tror det som 15-åring. Jag vet att man tänker att det är nya tider och på ett sätt är ingenting som det var förr. Men just nu när det inte var så värst längesedan jag själv var 15 vill jag passa på att säga att jag kommer FÖRSTÅ, jag lovar.
 
Jag vet hur det är att vara sådär osäker, när hela ens värde bedöms av dem med högst status i klassen. Jag vet hur det känns när gränserna känns helt ogenomträngliga. När den man är kär i har en annan status och därför kommer det "aldrig kunna bli ni". Jag vet hur det känns när kärleken ändå blir besvarad. Hur blixtar slår ner och magen pirrar och maten blir äcklig. Jag vet hur det är när allting måste vara hemligt.  Jag vet hur det känns när man gör saker som man egentligen inte får, kicken som uppstår när man tycker att man själv tar kommandot över sitt eget liv. Jag vet hur gärna, gärna man vill bli myndig och flytta hemifrån. Jag vet hur mysigt det är när hela familjen är hemma och allt är precis som vanligt. Jag vet hur det känns när man gör saker man egentligen inte vill. Hur liten man då blir i sina egna ögon och hur äcklad man blir av hela sig.
 
Och det är precis då jag vill vara en bra mamma. Det är precis då jag på rätt sätt vill kunna säga att jag förstår utan att för den sakens skull tillföra ännu mera skuld. Det är då jag hoppas att jag kommer ihåg att ta min lilla, stora dotter i famnen och krama henna hårt, hårt, hårt och viska: "Min älskade lilla prinsessa, jag finns här för dig, du kommer alltid, alltid vara det vackraste som finns."

Om framtiden och framtiden förut

Den 30 september 2008 skrev jag såhär:
 
"Om
Om jag hade ägt en bärbar dator konstant uppkopplad mot internet, så hade nog antalet blogginlägg i min smarta blogg stigit med 200%. Bara en liten reflektion. Jag hade garanterat skrivit ett - minst - varje dag när jag satt på bussen hem. Utmattad efter dagens strapatser brukar en hel massa tankar fara genom mitt huvud, djupa, fåniga, konstiga, smarta... Har säkert formulerat tjugo blogginlägg i huvudet som jag sedan glömt bort. Synd."
Det är lite drygt fem och ett halvt år sedan, ett tag men inte en jättelång tidsperiod. Tänkt vad saker kan ändras radikalt utan att man knappt märker det! Då kände jag att enda sättet att surfa på nätet var via en dator, begreppet smartphone hade inte riktigt landat i mitt medvetande, det var inte ens självklart att en bärbar dator kunde vara uppkopplad mot internet hela tiden. Tänk vilken helt ny värld som öppnats för oss på bara några år sådär steg för steg och plötsligt är man bara mitt i det och blir sur när nätet är så dåligt att man inte kan tagga rätt plats på Instagram.
 
När jag gick första året gymnaiset vet jag att jag sa till en kompis - på fullaste allvar - att nu kunde det ju inte gärna komma så många nya stora uppfinningar mer. Nu hade vi ju redan allt; bilar, microvågsugn, internet, cd-spelare, ja vad mer kunde man behöva? Då hade jag inte ens en egen mobiltelefon som kunde skicka sms ... ... Visserligen vet jag att jag var för att det skulle komma ett kort, typ ett id-kort med bild och personnummer, och på det här kortet skulle man kunna ladda på alla möjliga olika funktioner. Man skulle kunna fylla det med busskort, medlemskap i butiker och när man tog körkort laddades den infon upp på kortet. Allt i ett liksom. Tror att jag var inne på att det även skulle vara bankomatkort men det känns kanske lite för riskabelt. Det som går att säga är väl att mer och mer går att ha i mobilen och mer och mer kopplas till personnumret och id-kortet. Min nya uppfinning som jag väntar på nu är surfplattor som är så tunna att de går att rulla ihop, som en ritning, när kommer dem?
 
Och tillbaka till det där med att om jag hade haft möjlighet att blogga varje dag på bussen hem så skulle antalet blogginlägg stiga med 200%. Det var en hypotes. Hypotesen stämde ej.

10 000 timmar

Bild: we heart it
 
Min före detta klasskompis Patric sa vid något tillfälle att det krävs 10 000 timmar att bli riktigt bra på någonting. Typ proffs. Jag fnös skeptiskt åt detta påstående:
"Hallå eller, se på mig!" sa jag "Jag började spela fiol när jag var 5 år. Och hur bra har jag blivit?"
"Men har du verkligen lagt 10000 timmar?" svarade Patric teknologen ut i fingerspetsarna.
"Klart att jag har!" svarade Leo inte lika logiskt lagd.
 
För om man räknar på det [För det gjorde ju vi såklart, man har alltid en räknare inom räckhåll när man pluggar.]: Visst, jag spelade fiol oavbrutet från 5 års ålder till studenten. Dvs. ca 15 år. Jag har alltid haft minst 2 lektioner i veckan, varje vecka ca 32 veckor om året. Därutöver har jag övat hemma. Vissa veckor flera, flera timmar, andra veckor inte en sekund. Så vi säger 5 timmar i veckan i genomsnitt. I 32 veckor om året. I 15 år. Låter som asmycket tid men blir inte mer än 2400 timmar.
 
Sedan kan vi lägga till ett antal läger. Några intensiva övningsveckor inför speciella uppspelningar. Och sedan de 10 år efter studenten då jag trots allt dammat av min stackars kompis emellan åt. Med god vilja så kan vi ju runda av det till kanske - 600 timmar.
 
Summa: 3000 timmar.
 
Det fattas 7000 timmar - sjutusen timmar - för att jag skulle ha blivit riktigt jävla bra. Inte så konstigt att jag ibland känner mig helt kass.

För att bli en riktig virtuos krävs att man övar 2 timmar om dagen alla dagar i veckan utom en, varje vecka, varje år, i 16 år. Det är mycket tid att lägga ner det. Särskilt på ett fritidsintresse. Men jag erkänner att jag hade verkligen velat vara sådär världsbra på någonting. Ett instrument eller en sport. Eller på att dansa eller sjunga. Hur ska jag ha tid med det?

När jag får barn som blir tillräckligt gamla, ska jag uppmuntra dem att nöta. Det är så man blir bäst i världen, ska jag säga. Du kommer tacka mig en vacker dag…