Prinsessan Leonor, till er tjänst
I onsdags eftermiddag blev det känt att prinsessan Madelines och Chris O'Neils förstfödda dotter ska heta Leonore Lilian Maria. Hon ska alltså få samma namn som jag! Hur knäppt är inte det?
Enligt alla kvällstidningar finns det 128 kvinnor i Sverige som bär namnet Leonore och endast ett trettiotal av dessa har namnet som tilltalsnamn. Jag råkar veta att om man söker på namnet med min stavning, det vill säga Leonor, så finns det ca 230 kvinnor till, men det är fortfarande inte ett av landest vanligaste namn precis. Tills i onsdags visste jag bara en flicka förutom jag som heter Leonore och hon är faktiskt döpt efter mig (!).
Det vanligaste scenariot när jag presenterar mig är att jag säger mitt namn. Personen jag pratar med säger antingen: "Va?" eller vill förtydliga: "Ellinor?" alternativt "Leonora?" eller så är det bara tysta och så kommer det fram någon timme senare att de inte hörde för fem öre vad jag sa. I lite mer uppsluppna sammanhang får jag också ofta kommentaren (efter att jag rättat och förtydligat då): "Oj, vad fint! Det har jag aldrig hört förut."
Under gymnasiet var jag under en period helt uppgiven. Vad var det för mening att gå runt och presentera sig när folk ändå aldrig förstod vad jag hette. Jag var så avundsjuk på mina kompisar som hette Eva och Emma och liknande som genast blev förstådda och som slapp upprepa gång på gång. Till slut fick jag en tröja av min kompis Hanna (praktiskt namn) med mitt namn tryckt över framsidan, och den tröjan hade jag faktiskt på mig flera gånger när jag visste att jag skulle behöva presentera mig för nya människor, till exempel första dagen på Folkhögskolan i Blekinge.
Förstår ni alltså vad som plötsligt skedde i onsdags kl. 15.00. Från och med då blev mitt tidigare så "exotiska" namn rikskänt. Från och med då kommer troligt vis följande scenario inträffa isället.
Jag: "Hej, Leonor!". Sträcker fram handen och ler artigt.
Ny person: "Nämen åh, som prinsessan!"