Idag har jag åkt långfärdsskridskor. Martin och hans pappa skulle ut och fiska och då tänkte jag att jag minsann också ville ut på isen. Trots att viken varit frusen sedan i januari har jag fortfarande inte kommit mig ut på den. Jag fick låna ett par skridskor och stapplade runt ett tag tills jag fick ont i benhinnorna. Det gick rätt bra, om jag får säga det själv. I alla fall med tanke på att det var andra gången i mitt liv jag åker långfärdsskridskor.

 

Vi mätte och tydligen är isen nästan 40 cm tjock. Helt otroligt egentligen. Förstår inte att den inte smälter för det är ju ändå plusgrader på dagarna. Den kommer aldrig ge sig.

 

För flera, flera år sedan, när Martin och jag precis blivit ihop, fick vi för oss att ro ut på vattnet i deras lilla eka. Då låg det is lite här och där men man kunde ändå ro där emellan. Ibland krockade vi med lite is. När vi kommit upp på land igen så var det som att vi hade satt igång någonting. Det kom stora vågor som sköljde isen mot land där den krossades. Vi tittade förskrämt på varandra, får man göra såhär? Det var ju liksom vi som hade förstört hela isen ...

 

Så jag lovar, om viken fortfarande är frusen första maj, då rycker vi ut igen!