Igår eftermiddag gjorde vi en lite roadtrip längs Västkusten för att att besöka Varberg. Målet var givetvis vårsäsongens nästsista match i superettan och den skulle spelas mellan VarbergsBois och mitt älskade Ljungskile SK.

 

Strax utanför Kungsbacka stannade vi för en liten matpaus med medhavd paj och dryck. Riktigt mysigt!

 

Väl framme på Påskbergsvallen bänkade vi oss i solen för att njuta av matchen. Vet inte om det var att det var ett nytt ställe och mycket att ta in, att vi som bortasupportrar inte fick så himla bra platser, solen som bländade, de två söta flickorna som anslöt till sällskapet eller helt enkelt bara tråkigt spel som gjorde att jag var ganska ofokuserad första halvlek och inte riktigt hängde med. Hursomhelst gjorde LSK 0-1 i 15:e minuten de hundratalet ljungskilebor som åkt till Varberg dagen till ära jublade.

 

I andra halvlek var det bättre tempo och mer händelserikt tyckte jag. Ljungskile ökade på sin ledning till 0-2 och segern kändes ganska säker. Då fick Varberg en straff och plötsligt blev det betydligt mer fart på dem. Ett par skott utanför och ett i ribban från deras del och sista tio minutrarna var riktigt nervöst. Vi är bortskämda med stora ledningssiffror nu och inga nagelbitare till matcher. Men som sagt ända in i 93:e minuten hände liksom 2-2 målet i luften. Då fick Varberg en hörna och deras målvakt lämnade målet för att hjälpa till. Den gick inte in utan istället fick David Johannesson tag i bollen och tjurrusade över halvaplan för att sätta dit 1-3 i den tomma målburen. Segern var ett faktum!

 

Hurra! Det är helt overkligt hur bra det går för mitt favoritlag för tillfället. Minst insläppta mål, flest gjorda mål och nummer 1 i tabellen. Vem hade gissat det i början av april??