Jag antar att alla som någon gång pluggat till någonting kan hålla med mig om att skolans bild av yrket inte alltid riktigt stämmer när man kommer ut i verkligheten.

 

När jag kom ut i riktiga arbetslivet var det två saker som jag reagerade allra mest på. Det första var att det på ett sätt inte "är så noga". Visst, man räknar och räknar och det ska absolut bli rätt, men i slutändan spelar inte antalet decimaler så stor roll. Det viktiga är att jag vet - kanske för att jag plussat på lite här och där - att huset håller när det väl står där. Mina beräkningar kanske visar en utnyttjandegrad på 89% som i själva verket är 74% men det hör inte riktigt hit. Det ska bli billigt och det ska hålla. Nog om det.

 

Det andra var att byggbranschen på sina sätt är så omogen. Eller ja, på ett sätt är det väl den mest konsrevativa och ålderdomliga bransch som finns, dock med ett otroligt omoget klimat. I varje situation gäller det nämligen att se till att ingenting kan missförstås, att samla och dokumentera varenda beslut i projekteringsprocessen så att om ett fel uppstår man kan peka på och bevisa att "DET VAR INTE VI". Jag förstår att det kommer sig av att varje fel och missförstånd kostar och då måste det kunna redas ut vem som ska stå för den kostnaden. Men det ska tilläggas att nästan alla parter väljer att missförstå om det går att missförså. Det finns de som satt i system att inte påpeka brister i förfrågningsunderlaget eller på ritningarna innan de ger sitt anbud, och sedan när jobbet är fått och projekteringen/entreprenaden är i fullgång fråga "Men ska ni inte ha platonmatta/överskåp/telefonjack/? Ska inte cykelförråden dimensioneras? Jaså, men det ingick inte, då kostar det extra."

 

Jag vill inte hänga ut någon här, utan det här är verkligheten. Det är såhär det funkar. Överrallt. Det senaste jag hörde om var en platta som inte skulle hinna torka ut innan golvet skulle läggas på. Och någonstans på vägen hade det här blivit konstruktörens fel. Det stod nämligen inte i anvisningarna hur länge betongen skulle behöva för att torka ut. Däremot stod det vilken typ av betong det var, hur torr den skulle vara innan golvet fick läggas, vad som gäller vid kallt väder och det var en helt normal platta. Jag anser att man inte ska behöva skriva allt, allt, allt. Det går ju att läsa mellan raderna och om något väldigt uppenbart fattas så kan man väl tillsammans reda ut var och varför det blev som det blev. Kan inte det viktigaste få vara att resultet blir bra istället för att vinsten ska bli så stor som möjligt - på någon annans bekostnad?

 

Ibland får jag för mig att detta beror på att byggbranschen är så mansdominerad. Det är fortfarande status att vara gammal här och så som alltid har gjorts är det bästa sättet. Arkitekter är arkitekter och konstruktörer är konstruktörer och entrepreönrer är entreprenörer och vi förstår inte varandra. Att ringa det där extra telefonsamtalet för att dubbelkolla eller ha lite överseende med att alla människor inte tänker likadant, det händer oftast inte. Alla kör på och i fall det på slutet inte stämmer, först då ska det klaras upp vems fel det var.
Jag inbillar mig (trots att jag egentligen hatar att generalisera vad som är kvinnligt respektive manligt) att om det funnits fler kvinnor i byggbranschen hade klimatet varit annorluda. Då kanske ett projekt hade handlat mer om att hjälpas åt och att samarbeta från början. Inte sitta och leta fel och sätta dit varandra.

 

I fallet jag nämnde innan handlade det helt enkelt om dålig tidsplanering under byggtiden. Vad har konstruktören med det att göra? Precis, ingenting. Och jag blir så trött, så trött på att det bara fortsätter och fortsätter. Kom igen, väx upp för helvete, gubbjävlar!