Det senaste har jag tänkt på hur mycket saker man slänger ur sig bara för att man brukar säga så. Saker som man inte alls menar eller tycker slinker ut bara för att det på något sätt ingår i det sociala spelet. Är inte det ganska löjligt egentligen, tänker man inte längre än så?

 

Två situationer som drabbat mig senaste veckan:

 

1. En man på stan hejdade mig och frågade om jag möjligtvis hade en tändare. "Nej, tyvärr, jag är ledsen." svarade jag. Vadå tyvärr? Vadå ledsen? Om sanningen ska fram så är det verkligen inte mitt problem huruvuda en okänd man kan tända sin cigarett eller inte. Jag röker ju inte. Jag behöver väldigt sällan en tändare. Så, nej, jag hade ingen tändare men jag är verkligen inte LEDSEN för det. Men det sa jag ju inte såklart, så säger man ju inte.

 

2. Tro det eller ej men jag och två av mina bästa kollegor var ute och orienterade i onsdags. Om det här utvecklar sig så kommer jag garanterat skriva mer om det i framtiden. Båda två hade laddat hem appen enodmondo för att kunna se hur vi sprang, hur långt och hur fort. Dessutom ser man hur många kcalorier man förbränner. Så igår när vi kom till jobbet skröt vi naturligtvis om våra bravader och berättade hur duktiga vi varit.

Kollega M, som är den som satt igång allt det här med orientering, kom fram till mig och sa: "Och 1000 kcalorier brände ni också!". Med ytterst positivt tonfall och menade att det var väl bra jobbat. Sedan hejdade han sig och synade mig uppifrån och ner. "Om det nu är något bra..."

 

För hela vårt samhälle är inställt på att träna är bra, förbränna kcalorier är bra och gå ner i vikt - jävla bra! Som Sean Banan hade sagt. Det krävdes för kollega M att tänka ett varv till för att komma på att kanske var det inte just det som var målet för mig. Men. Jag är också förstörd av samhället så jag svarade honom att: "Oh ja, visst var det bra!" För det tycker jag. För det tycker ju alla. Innerst inne kan jag väl känna att det nog inte behövs, men det sa jag inte. För så säger man inte.