Jag tycker att det är härligt när man får glädjas åt andra med äkta glädje. Nu låter det kanske som att jag nästan aldrig gör det, och så är det naturligtvis inte. Låt mig förklara.

 

I det stora hela i vardagen glädjs man såklart alltid mer eller mindre när man hör och ser andra människor som gör något roligt eller klarar något. Kompisar som köpt en ny soffa, spungit en mil på bra tid, haft en myskväll med god mat, vunnit en sportmatch, klarat en tenta, haft kalas, åkt på charterresa, storstädat huset ... You name it. Listan kan göras lika oändligt som ett facebook-flöde, för det är ju där man blir varse alla möjliga och omöjliga saker som folk har för sig och visar upp. Och man tänker "kul för dom" och går vidare i livet.

 

Sedan finns det andra saker som kan hända människor - stora steg i livet - kanske att någon ska bli eller precis blivit förälder eller gift sig. Sådana händelser som inte går att ignorera, sådant som man vare sig man vill eller inte får någon slags känsla inför. Tanken "Jaha, så han ska bli pappa..."  har alltid en fortsättning med positiv eller negativ efterklang. "... med HENNE, det var ju illa." eller "... åh, ja vad roligt för dem! Så underbart!!!" . Och den är det sistnämnda känslan jag menar. Den äkta glädjen utan några spår av avund, missunsamhet eller motstånd. Det är en härlig känsla.

 

Igår fick jag höra hur Martins syster har det i Stockholm. Hon har fått praktik på en fancy jusritbyrå och blivit mycket varm välkomnat - genast kännt sig delaktig och fått ansvar. Detta är hon jättenöjd med och allt är superroligt varje dag så hon vill jobba helst hela dagarna. Det låter ju hur bra som helst. Tänkt den som hade det så. Helt fantastiskt. Men. Jag skulle inte vilja byta med henne för allt smör i Småland. Jag vill inte bo i Stockholm och jag vill verkligen inte jobba med juridik.

Nej, jag är bara så himla glad för hennes skull!