Här är sista bilden från en serie ur senaste numret av Bamse och också en av de största anledningarna till att det är Sveriges bästa serietidning. Vad som har hänt är att Happ och Lille Sixten har hittat en liten kaninunge på trappan. De döper henne till Suddan och tar hand om henne tills hennes mamma eller pappa ska komma och fråga efter henne, men ingen kommer. Till slut säger Happ (den grå kaninen) att det känns som att hon är deras unge nu. Och Lille Sixten säger då vad som syns på bilden.

Happ och Lille Sixten som är sambos (är de ihop? ingen vet, men spelar det någon roll?) har alltså adopterat Suddan. Jag tycker det här är sjukt bra. Och jag är ändå emot homoadoptioner. Eller är jag det?

Jag har varit det i alla fall. I egenskap av att själv vara adopterad har jag satt mig emot att regerigen tillåtit detta eftersom homosexuella också ska ha "rätt" till barn. Ingen har "rätt till att skaffa barn". Barn är ingen rättighet! Det råkar bara vara så att det är ganska lätt att göra sig ett par om man lever i en heterosexuell relation, men ens lämplighet till att vara förälder undersöks bara i det fall man ska adoptera. Naturligtvis har en persons sexuella läggning ingenting att göra med hur bra eller dålig förälder personen kommer bli. Så visst är det orättvist ifall det skulle vara enda anledningen att nekas, trots att man är gift, har stadig inkomst, inga missbruksproblem med mera, med mera som måste uppfyllas för att få adoptera. Det håller jag med om. Men. Det är i så fall lika orättvist att inte föräldrar som gör sina barn själva måste uppfylla samma kriterier för att få tillåtelse att sätta sina barn till världen. För alla barn är väl värda det bästa, eller hur?

Jag har också varit emot det eftersom adoptivbarn i vissa fall har jättetraumatiska upplevelser i bagaget. Och även utan dessa är det inte alltid lätt att växa upp och vara en enda stor kulturkrock; ha ett svenskt namn men ett exotiskt utseende, tala flytande svenska men inte kunna säga ett ord på det språk som talas i det land man kommer ifrån, inte vara helt svensk men ändå inte ha en smula av någon annan kultur med sig. Att utöver detta sedan hamna i en familj med två mammor eller två pappor det skulle lätt kunna bli för mycket. Hur många utanförskap kan man lägga på ett enda barn?

Idag är det dock inte så konstigt att komma från ett annat land. Man får leta sig långt ut på landet för att folk ska blir oroade för att man kommer där och ser lite sydlänsk ut. Och ju längre det går, kommer det att bli lika vanligt och lika accepterat att leva i en relation med någon av samma kön. Mamma, mamma, barn blir lika normalt som att han styvsystrar, plastpappor och bonusbarn. Det är därför som jag blir så glad av serier som den här i Bamse. Nu får barn lära sig så snart de kan läsa en serietidning hur självklart det är att två killar bor ihop och har ett barn. Barnet kanske kommer någon annanstans ifrån, med de tar hand om henne, de är hennes föräldrar. Jag hoppas och tror att färre fördomar slår rot hos barnen då, även när de växer upp.

Det får mig att tro på ett öppnare och tolerantare samhälle om bara några år och i det samhället ser jag inget problem med adoptioner varken till hetero-, homo- eller bisexuella föräldrar.