En språkmänniskas funderingar

Jag lovar att återkomma till det där med språkmänniska, men inte ikväll. Tänkte istället skriva om tre språkliga fenomen som jag tänkt på den senaste veckan.

1. Superlativ. Det ordet missbrukas hela tiden i Idol. Till exempel Peter Jihde till deltagare: "Vilket av alla superlativ du fått av juryn blev du gladast över?" Då har juryn kanske sagt att artisten är fantastisk ikväll, snygg, sjunger oklanderligt och rör sig bra på scen. Men - inte använt ett enda superlativ. De har sagt massa fina saker, men det är inte samma sak. Superlativ är ett adjektivs tredje komparation, ett beskrivande ords starkaste form; glad-gladare-gladast, snygg-snyggare-snyggast osv. Hade juryn sagt till personen: "Du är fantastisk ikväll, du sjunger bäst, du är snyggast av alla, dessutom rör du dig coolast också." Då hade Peter Jihde efteråt kunnat fråga: "Vilket av alla superlativ blev du gladast över?". Superlativ är inte ett annat ord för komplimang!

2. Det lär vi ju ska (göra). En väldigt konstig mening, man hör att något låter fel. Det är enda gången i svenskan som man saknar tempuset konjuntiv. Det finns i spanskan till exempel och beskriver att någonting inte har hänt än Jag hoppas att han kommer så böjer man 'kommer' på ett annat sätt, eftersom man ju inte vet om han kommer utan bara hoppas. Säger man Det lär vi ju ska så är man ju inte heller helt säker på att vi ska göra det, utan mest tror, det kommer antagligen att hända i framtiden. Jag tror att man har använt konjunktiv i svenskan förr, fortfarande använder man ju ibland vore, det är konjunktiv. Skola och funnes är andra exempel. Man borde alltså säga Det lär vi ju skola göra, det känns lite bättre i munnen, men folk skulle antagligen tro att man var helt störd.

3. [Th]. Eller hur sjutton man nu ska skriva det. Typ om någon berättar om något riktigt oturligt dumt som att hon eller han blev sjuk precis lagom till semestern, eller att mobilen dog just när han skulle ringa och säga att han fått punka på cykeln. För att visa att man känner sypmati med den här personen när han eller hon berättar det så gör man (kanske mest äldre människor?) ibland ett läte som låter lite som ett smackande t-ljud, eller ett puss-ljud precis bakom framtänderna. "Th, nämen usch då, säger du det! Vilken otur!"
Det är ju verkligen ett läte, och inte ett ord, ändå förstår de flesta precis vad man menar. Är inte det sjukt konstigt, varför gör man så liksom?

Nu har jag varit nördig så det räcker och blir över. Puss o godnatt! ;o)

Kommentera här: