Vem är du, vem är jag



Bild: www.bamse.net

Ibland har jag så svårt att vara mig själv, fast jag verkligen verkligen vill. Ibland är det i helt ologiska situationer men jag kan bara inte bestämma mig för hur jag vill eller borde vara. Det är väl det som är grejen, det är ju så man inte ska tänka. Man ska inte tänka alls. Bara köra på, men det går inte. Det skulle vara så skönt att kunna slappna av och känna att jag inte behöver vara annorlunda eller göra mig till utan bara var som jag alltid är.

Ibland har det hänt att jag kämpat med det där i flera veckor. Ska jag säga allt knäppt jag går och tänker på? Ska jag säga allt jag kan eller vet när flera andra sitter och undrar? Ska jag säga allt jag tycker? Ska jag säga någonting alls?
Ibland släpper det, helt plötsligt märker jag att jag inte behöver koncentrera mig på att vara längre utan jag är istället och kan få ut någon av det.
Ibland släpper det aldrig. Då ger jag upp, om det går. Om det inte går, så bestämmer jag mig för en roll jag spelar, en person jag låtsas vara och som de andra tror att de känner. Under tiden sitter den riktiga Leo instängd inuti, ibland glimtar hon fram fast oftast märks hon inte alls.

Detta hände nyligen. När jag träffade Emo-Emils lilla flickvän. Hon var jättego och rolig och inte det minsta blyg trots att hon bara är 15 år (Emo-Emil är inte så gammal han heller han är Martins näst yngsta kusin och fyller snart 18) och jag ville så gärna bara sitta där i soffan och skratta och ha mysigt med henne, men det gick inte. Jag kunde inte bestämma mig för om jag var storasyster-Leo eller någon annan Leo, för på något sätt så kunde jag bara inte slappna av och vara som jag är när det bara är Martin och Emil. För nu var det ju en tjej med och då känner jag alltid att jag måste skärpa till mig. Varför?

Det är så onödigt, men så känner jag verkligen. Jag menar jag är ju själv tjej ffs! Jag borde ju själv förstå hur tjejer fungerar och veta att man visst får skratta åt bög-skämt och fjanta sig. Man behöver verkligen inte skärpa till sig och uppföra sig mera vuxet, men det måste jag. Och då blir jag tyst och förlägen för jag vet inte riktigt vad jag ska säga för vuxet och moget. Helt stört är det, men tyvärr helt sant. Och jag förstår verkligen inte varför...

Kommentera här: