Kramkvoten

image41*

Jag är en väldigt fyskik person. Jag är uppfödd på kramar och kärlek. Jag behöver att folk tar på mig och rör mig under en dag. Okej, det lät lite fel men jag menar naturligvis inte att jag vill att vilt främmande männsikor tafsar på mig det räcker med en helt vänskaplig klapp på axeln.

När jag vaknar och går upp på morgonen så är det oftast bara jag som går upp och är vaken. Jag pratar inte med någon förrän jag - i bästa fall - träffar Simon på tåget. Än mindre får jag någon godmorgonkram eller ha-en-bra-dag-kram. Sedan går hela dagen och jag kämpar mig igenom långsamma föreläsningar och jobbiga räkneövningar. Det är roligt men hela tiden känner jag att det fattas något. Jag behöver kramar!

Det finns ingen i skolan som jag brukar kramas med så jag får vänta tills jag kommer hem. Och när jag kommer hem har jag en hel dags kramkvot som behöver fyllas. Jag kan lätt bli lite klängig då plus att även om jag behöver så vill jag ju inte kramas oavbrutet. Jag vill ju typ äta och se på tv också. Det medför att dagens kvot inte blir fylld, vilket i sin tur innebär att jag starat nästa dag med ett underskott och måste ha ännu mera kramar nästa dag.

Är det bara jag som är såhär beroende? Kommer det gå över när jag blir lite mer vuxen? Det kanske är något slags barnbehov att få så mycket fysisk kontakt för att känna sig trygg. I så fall tycker jag att det borde dämpas en aning snart. Även om jag verkligen gillar att kramas så är det lite jobbigt att känna den där tomheten som infinner sig när kramkvoten inte är fylld för dagen.

______________________________________________________________
*(Bild stulen från det stora Nätet)

Kommentera här: