Tack
Nu har jag haft bloggsemester tillräckligt länge, en hel månad faktiskt, och alldeles nyss fick jag världens märkligaste känsla i kroppen och den måste komma ut.
Inatt har jag sovit hemma hos mina föräldrar, fast de var inte hemma och inte bror heller. Han kom sen med kompis och det var mysigt och vi åt pyttipanna ute i solen. Efter ett tag kom en tjej som jag också träffat förr och som är trevlig, det gjorde ingenting. Men strax efter det kom det två andra killar, de var också trevliga så inte för det, men det var då den märkliga känslan kom. Helt plötsligt mindes jag precis hur mitt liv var när jag gick i tvåan på gymnasiet. Då när jag bodde hemma och umgicks med helt andra personer än vad jag gör idag. Det var en obehaglig känsla och den sitter fortfarande kvar.
Jag var ensam då, inte ensam som i utan kompisar för det hade jag. Jag var ensam inuti. Väldigt ofta kände jag mig ensam inuti och tom. Det finns massor av sidor i dagboken som handlar om det. De står att jag är ledsen och inte vet varför. Det står att jag är trött och känner mig värdelös fast inget särskilt har hänt. För jag var ensam inuti.
Jag satt kvar en stund i solen och var helt matt. Sen åkte jag hem, ett tag var jag inte ens säker på att det skulle finnas ett andra hem att åka till. Det kändes för bra för att vara sant. Ett till hem som jag delar med någon jag tycker om, och som tycker om mig. Dessutom världens finaste katt. Men det var sant. Jag är inte ensam inuti längre. Tack!