Mitt hemliga rum
Under högstadiet fick jag också ofta höra skvaller om folk på våran lilla skola. Vem som hade strulat med den på någon fest och sånt, trots att jag inte var med i coola gänget. Och de senaste året har det hänt flera gånger att människor jag känner väl eller inte lika väl har berättat något för mig som jag verkligen, verkligen inte får säga till någon annan. För det är jättehemligt.
Varför? Står det i pannan JAG KAN HÅLLA TYST, syns det på mig på nåt annat sätt? Eller är jag omedvetet supermanipulativ och drar ur folk sina hemligheter för att jag är så nyfiken? Antagligen inte, men man kan ju undra.
Det är inte jobbigt, det känns bra att vara någon som folk vill prata med. Och jag kan faktiskt hålla tyst. Säger man det inte till någon har man ju ingen att prata med det om. Då är det ingen risk att man råkar försäga sig i fel sällskap. Kom bara att tänka på det igår, att det är lite lustigt. För som sagt, de som känner mig väl vet antagligen att jag inte ska berätta för någon. Men de som inte gör det har ju ingen aning om ifall jag är en sån som springer runt och skvallrar till höger och vänster. De kan inte veta att jag har ett extra stort rum inne i huvudet där jag får plats att tänka stora tankar utan att prata med någon. Där det är lätt att spara hemligeterna tills de inte är hemliga längre.